kramsjukan

Ibland undrar jag varför man lär sig vissa saker när man är liten. Varför barnen lär sig saker av de vuxna som man senare inser inte har varit sanna. Som att allt löser sig, att allt blir bra. Man tror på det först, men sen ser man att inte ens alla vuxna tror på det. Vad menar de egentligen med att försöka lura i oss att tro på något de själva knappt tror på? Vill de endast försäkra oss unga om att bara för att de kanske inte lyckades så betyder det inte att vi inte kan klara det? Och sen det här med att de får oss att tro att de vuxna vet allt, att de har svaren. Sen inser man att de inte alls har svaren på dina frågor, att ingen människa alls på denna jord kan ha det rätta svaret. Vad gör man då? Är allt då upp till en själv? Är det upp till oss att ha sån kontroll över våra egna liv? Varför var det ingen som förvarnade oss om hur svårt det skulle vara? Ville de inte skrämma oss med sanningen? Sanningen om livet?

Hur vet man vilka val man ska göra? Hur vet man vad som är rätt? Hur mycket ska man lyssna på vad andra säger? Ska man helt gå sin egen väg eller ska man ändå lyssna på andra åtminstone en bit? Eller är allt upp till en själv? Är det då ditt eget fel om du går fel väg, bara för att du just då kanske ville det, men att det sen visade sig vara helt fel. Och var gör du när du fortsätter göra samma misstag om och om igen. Är det då dags att kanske inse att du borde ta en annan väg? Eller ska du fortsätta att kämpa för det du vill mest, även fast du själv knappt tror på det själv?